det slog mig i ansiktet igår och jag känner mig yr så fort jag tillåter tanken smyga sig in i mitt huvud. om tre veckor sätter jag mig bakom mitt första paper i Swedish Literature HL, med pennan i högsta hugg och silverglänsande svettdroppar i pannan. om fem veckor och fyra dagar tar jag studenten och gör mig redo att lämna en stor del av min själ i vad som har varit mitt hem i två års tid.

jag vet inte riktigt vad jag skall känna eller vad jag skall göra. men det är nog lika bra, för jag har inte tid att känna efter. vi gjorde en plan igår, jag ines och amanda, en överlevnadsstrategi. såhär löd den:

plan A) do your exams, do good on your exams, get your diploma, be happy
… if you fail your diploma:
plan B) retake exams (tacka gud för den möjligheten!!)
plan C) gör högskoleprovet och plugga på svenskt/finskt uni
plan D) starta glassbar

jag borde väl förmodligen och egentligen inte skriva detta, utan snarare räkna matte, läsa om the interwar period, plugga spansk grammatik, lära mig om environmental value systems eller börja skulpturera mitt alldeles egna solo performance ur den kreativitet som nyss varit så närvarande men med stressen krupit undan i något mörkt hörn.

jag försöker andas, meditera, springa, göra yoga, äta bra och sova, och det går väl an, men överallt sitter lappar med försök till uppmuntrande ord. orka. bara lite till.

fast egentligen känns det rätt lugnt. om jag bara studerar. men det är svårt att studera nu. att inte kunna spendera de sista fem veckorna, såsom jag skulle vilja spendera dem – högst upp på Jarstadheia insvepta i sovsäckar under stjärnbeströdd himmel; dansandes i Hoegh genom långa mörka nätter; skrattandes på bryggan på ön; i stilla meditation i Silent House; ätandes ett hopplock av fika och mat i substitut för en överkokt norsk ratibaga; målandes stora teckningar av fjorden människorna livet porträtt av min egna själ ; men kanske främst, fast i timtals långa samtal om allt det som betyder något och allt det som inte spelar någon som helst roll, men mina närmsta vänner, roomies, classmates, EAC-partners, neighbours – med andra ord, alla de som kommit att bli del av min stora, älskade UWC family.

 

all form av heja-dig-amanda-du-kommer-klara-detta-be-it-plan-A-B-C-or-D uppskattas mer än jag kan uttrycka i ord, under den kommande, hektiska månaden (speciellt fina kort, brev, choklad, nötter eller vad som helst annat egentligen).

skickas till:
Amanda Björkman
UWC Red Cross Nordic
6968 Flekke
Norge

tack på förhand, vi syns på andra sidan, den 22 maj. ha’t

 

Annonser

när jag sedan frågade honom ”vad gör vi nu” svarade han mig med ett svalt skratt och vilsna ögon ”nu går vi ut och räddar världen”

UWC alumni. a graduate. vi planerar våra gap year och febrilt fyller jag i ansökningsblankett efter ansökningsblankett för att sedan radera allting igen.

jag är så fylld av livslust och

jag vill resa och upptäcka platser och upptäcka människor

lärdom, experience

världen är ett erfarenhetsfält och där växer blommor i en regnbåge av färg och kunskap spirar ut från trädens grova stammar likt vassa grenar och i bäcken porlar klokhet och jag tar mitt första stapplande steg ut på denna äng av ovisshet och vinden leker med mitt hår och where do i go now where do i go now

”i think we need some experience, from, you know, real life. after all these years in classrooms. think about it, we really don’t know shit about how to live, how to survive without a safety net. take practical things, for example, they serve us food here three times a day, if we feel sick we go to Lena and get pre-arranged. you don’t get pre-arranged and some paracetamol from life. they tell us what do and where to go and they make sure you move your limbs once a week and they help you with anything just you ask for it. we don’t know shit amanda”

fast lite vet vi väl, tänkte jag, men nog har hon en poäng

och så sökte jag på ”travel work study in latin america” och fälten fördubblade sig i horisonten, gröna kullar stack böljande upp ur marken likt Flekkeberget reser sig över Flekkefjord och i fjärran kunde jag höra billy joel spela piano man och rysningar genomfor min kropp

hur räddar vi världen? det finns så mycket möjligheter och himlen öppnar sig ovanför mig och mörkret faller snabbt men snart tindrar tio, hundra, tusentals stjärnljus

jag går en åttatimmarskurs i giraffspråket och lär mig non-violent communication och tänker att det kanske är en början. to learn to express and pursue your needs without the use of guilt, humiliation, blame or threats. kanske. lära sig lyssna. åh varför kan vi inte bara lyssna på varandra. sluta skrika så mycket sluta förödmjuka och hota och förebrå. sluta sluta sluta åh vi pratar så mycket om development och vilken intelligent species vi är men vi vet ju inte ens hur att lyssna på varandra.

det är med skräckblandad förtjusning jag ser den 21 maj närma sig. men jag tänker inte låta detta påverka mig nu för jag har inte tid för det. nu finns det bara tid för att leva. leva lyckligt leva

but how do you live outside a bubble?

8 februari

imorse drack jag en kopp mörkbränt kantinakaffe och det smakade Flekke klädd i sommarskrud

träden doftar vår och smältsnö porlar genom student village och rinner ut den djupblå fjord som ännu andas vinter kyla is och långa frusna nätter

full av dåligt samvete och rättvis ångest lyfter jag pengar från mitt sparkonto och bokar i all spontanitet en resa till finland (vi åker om tre dagar!!!) och jag tänker att vad är pengar egentligen mot lycka nöje glädje

ikväll skickar jag in min sista stora inlämningsuppgift och andas ut en smula innan jag påbörjar nästa uppgift på den där listan full av kryss och klotter och drömmar och ångest och stolthet och bedrift

på onsdag är det 100 dagar kvar till graduation

hjälp

till farmor och alla andra som tycker jag varit för tyst

Regnsmatter. Tangentbordssmatter.
Regnet öser ned utanför de stora panoramafönstren som vätter mot fjorden. Jag stryker den första punkten på min oändligt långa att-göra-lista och kopplar in högtalarna i datorn. 5 minuters paus. 5 minuter av rörelse. Springer omkring. Dansar runt i det stora klassrummet. Alarmet går, musiken stängs av, högtalarna kopplas ur, hörlurarna in. En timmes studerande. Förhoppningsvis kan jag stryka en till punkt på min lista när alarmet ringer nästa gång.

Dagarna flyter in i varandra, såsom de alltid gör här. Förstaåringarna börjar ta skepnader av människor. De blir personer, får namn och karaktär. Jag ser mig själv i dem och det är med skräckblandad förtjusning jag följt deras första fyra stapplande veckor vid Norges västkust. Vet de vad de har gett sig in på? Vet jag det?

Det är mycket nu. Plötsligt förstår jag saker och ting lite bättre. De var inte dåliga, våra andraåringar, de gjorde så gott de kunde. Det är inte lätt att ta hand om hundra nya, vilsna, idealistiska människor när man själv är mitt uppe i livet. Vad naiv jag var. Jag försöker också göra mitt bästa. Det blir halvdant, men jag vet att de kommer förstå.

Att prioritera är svårt. Ibland överraskar jag mig själv med bra beslut, ibland med dåliga. Ibland hittar jag mig själv irrandes omkring som ett vilset stjärnljus på en mörksvart himmel och tänk om allt går åt helvete, tänk om jag
nästa sekund lyses allting upp och gädjerus går genom min kropp. Här är jag. Amanda Björkman. Tilia Marie Lind. Mitt uppe i livet. Medelpunkten på jorden. Och jag rockar fett. Jag växer och utvecklas hela tiden och jag presterar och är motiverad och jag tror på framtiden och det är den här terminen det gäller.

Jag har alla möjligheter i hela världen. Och jag bestämmer, helt på eget bevåg, vad jag vill göra. Jag kan ångra mig, jag kan handlöst falla och sedan resa mig upp igen.

Det är vackert att vara en människa så uppfylld av livskraft och glädje.

Jag skrattar mig igenom mina dagar. Handlingsförlamat sitter jag framför ett tomt Word-dokument och skrattar åt allt och ingenting. Det är mycket nu. Men bara tänk. Vad tiden går snabbt när man har roligt.
Vi syns snart. Tills dess, ta hand om er och njut av varje sekund av varenda minut, för det gör jag.

Och till er som undrar vad vi gör när vi inte pluggar, äter eller sover här:

visst skall det bli skönt. skönt som fan att åka bort härifrån. åka hem. picknicka i almedalen, ta långa hundpromenader på klinten, grilla på ire, läsa bok efter bok och laga mat och baka och dricka kaffe och gå på fester och träffa vänner och vara med mamma och pappa och syster och bror och alla andra som jag faktiskt på riktigt saknar. så många saker ser jag framemot. men ändå kan jag inte bli av med den där melankolin. den biter sig fast, omsluter mig, drar i mig. klänger sig fast med all världens styrka och jag kan inte annat än ”embrace it” som min kära vän amanda skulle ha sagt. jag kommer sakna henne. två månader är inte mycket men samtidigt är det en hel livstid. jag kommer sakna att skeda med ines i ines säng, kommer sakna hur hon dumförklarar mig. jag kommer sakna hur förvirrad amanda är och kommer sakna att bli fascinerad av hennes plötsliga filosofiska tankar som går rakt igenom min kropp och liksom syr sig fast så djupt att jag omöjligen kan tänka på annat för resten av kvällen. jag kommer sakna klaras chokladätande, hennes dåliga musiksmak och hennes ödmjukhet och styrka. alexis och hans överlägsna stockholmska, hans vishet och hans ord som passar så väl ihop med mina. arrietas höga skratt när hon kallar mig björkman och hennes björnkramar när hon får ett plötsligt utfall och springer mot mig. daniels svenska som han lärt sig genom att bara lyssna på oss andra och sättet han hälsar på mig genom att utbrista ”mysa”. dan för att hans skämt är sexistiska och för att han lägger i tio sockerbitar i sitt kaffe och för att han är en teddybjörn djupt där inne. solveig för hennes fräknar och lockiga hår och känslohav och kwok för alla ”anna kwok moments”, för att hon ständigt försover sig och för att hon är så jävla jävla skön. sedan kommer jag sakna det och den och hon och han och hen och allt allt allt men nu packas mitt år ned i boxar som skall förvaras i små trånga rum och det har verkligen gått ett helt läsår och mitt liv har förändrats totalt liksom jag och nu skall jag åka bort från mitt hem tillbaks till mitt hem och jag blir inte klok på någonting annat än att allting är så himla bra.

i fredags skrev jag min sista examen och sedan traskade jag den åh så bekanta vägen till Flekke i blommiga sommarkläder och jag hann bara känna mig ensam och ynklig en liten stund innan en vänlig bilare gick med på att köra mig till Dale där jag svepte in mig i en mjukgrön filt och drack kaffe som smakade riktigt på Allmuen Café och läste muminnoveller i tre timmar och tänkte på relationer och hur de påverkar mig innan ines och amanda kom och vi satte oss på en privat brygga och berättade hemligheter och kände oss tillfreds med livet och nöjda med oss själva men trötta, så himla trötta. så trötta att vi kurade ner oss i ines säng och såg på Harry Potter och åt choklad och chips och myste utan att somna och sedan pluggade jag inte resten av kvällen såsom jag gjort alla andra kvällar av veckan som gått nej jag träffade andra personer och vi tog packade marshmallows och tält och bra musik och ved och gick till en stenig strand där fjorden låg tyst och mörk och dan gjorde upp en lägereld som sprakade och glimmade värmande och inbjudande i den ljusa natten och vi pratade om kultur och politik och fler människor kom gåendes i klungor om fem och slog sig ner och jag omgav mig med människor jag kanske önskar jag pratat mer med under det gångna året men det kändes ändå okej och vi begav oss hemåt först i gryningen och när vi nästan var framme öppnade sig himlen och varmt regn smekte mitt ansikte och det luktade sött av sommar och sedan sov jag i annas säng och vi sov halva dagen och nu sitter jag här och har ätit vårrullar till middagen och två brev överraskade mig och gjorde mig så himla glad och ikväll skall vi ha teparty och dansparty och jag är känner mig nostalgisk när jag tänker på vad komma skall och melankolin sköljer över mig och i badrummet spelar amanda svensk musik och jag sneglar på boken som ligger bredvid mig och tänker att jag kanske borde öppna den och skriva min essä men å andra sidan vet jag att det viktigaste jag kommer ha med mig efter det här året inte är alla uppsatser jag skrivit eller inte skrivit, utan snarare mötena. mötet mellan gamla mig och nya mig mötet mellan kulturer och mötena med alla de jag kommer längta efter så mycket i sommar de som blivit min familj och de som alltid kommer vara mina andraåringar men nu sprida sig liksom för vinden runt om i vår stora vida värld och jag fylls av stolthet

tänk att lilla jag kom hit till just det här stället till just den här fjorden och träffade just de här människorna

jag önskar att jag kunde publicera lite fler bilder men min telefon fungerar inte och således får ni bli utan (tillsvidare)

snart kommer jag hem eller åker på semester och reser bort jag vet inte riktigt fast vem sade att man bara kan ha ett hem

och jag pratar också mycket om kön och könsdefinitioner och könstillhörighet och jag kommer alltid till slutsatsen att livet nog vore mycket enklare om behovet av kategorisering inte fanns för tänk vad befriande att slippa kryssa i boxen kvinna/man och bara få vara människa istället och alla förväntningar skulle kanske inte försvinna men vi vet ju inte förrän vi har provat och luddigheten har hittat sig tillbaks in i mitt skrivande och strukturen försvann och det gör mig inte någonting alls egentligen

vi hörs

stress, tvivel och livsglädje

två dagar kvar tills jag har min första examen. någonsin? mer eller mindre i alla fall. eftermiddagarna fylls av EACs och Leirskule och umgänge och halvhjärtade försök att plugga och totala breakdowns när en inser att det är himla enkelt att glömma bort logaritmer och trigonometri och ALLT annat som en lärt sig under ett läsårs matematik.

idag tvivlar jag på allt men känner mig samtidigt så lugn och nu vill jag hem nu längtar jag hem. vill ha lov vill ha tid att läsa och reflektera och skriva om året som gått och jag vill sätta mig in i den svenska politiken igen och gå på demonstrationer och skrika ut min ilska och jag vill skratta med mina vänner åt allt och ingenting och vara så slösaktig som bara jag kan vara och gå på caféer och drömma bort dagarna och ta promenader med theia och dansa barfota över solvarma kullerstensgator och jag vill så mycket och tågbiljetterna är bokade och det är så himla svårt att finna motivation att plugga när slutet är så nära

slutet av början, för det var väl så vi sade? och framtiden är så ljus och det mesta är väldigt ljust det är bara lite kvar nu och jag blir tröttare för varje dag och mitt huvud är tungt av för många årtal ur Hitlers liv, för många definitioner om populationsdynamik och ekosystem, för mycket spansk grammatik och allt det där andra som jag måste kunna inför den kommande veckan.

åh snart så snart och jag äter nötter och dricker kaffe som om jag vore galen men luften är så väldans lätt att andas här så det går ändå och mina lungor fylls av nytt syre av vårluft och sommarluft och jag upptäcker nya saker hela tiden med mig själv och med andra och jag har ork för det mesta och det är nog det som är bäst av allt och utanför fönstret regnar det från en solklar himmel och jag förundras